      
|
|
Jag - en konstnär bakom kameran Jag är inte särskilt kvick, inte speciellt välformulerad. Kanske är jag till och med en tråkmåns. Jag är ganska fumlig av mig och har sällan svar på tal. Jag ruffar inte åt mig. Men, när det kommer till en sak har jag alltid varit riktigt kaxig!
|
|
Första året på gymnasiet fick jag inte högsta betyg i bild. Det upprörde mig. Så jag traskade in till läraren och klagade. Jag hade alltid fått det tidigare och skulle också komma att få det hädanefter. Jag såg högsta betyg i bild som min rättighet. Efteråt kan jag skratta åt det - jag var inte fantastisk. Inte alls! Men just där hade jag starkt självförtroende viket har burit mig genom livet. Något jag är mycket tacksam över. För jag gillar faktiskt mitt liv och det jag gör! Jag är konstnär. Har målat representantporträtt på beställning från större företag och institutioner under flera år. Har haft utställningar och undervisat i måleri. Parallellt med mitt yrkesutövande som målare har jag privat haft en kreativ frizon där jag utan krav på prestation, lekfullt och passionerat fotograferat. Det började när jag som femtonårig tog mina besparingar och for in till en av Karlstads fotohandlare och bad om den bästa kameran mina slantar kunde uppbåda. Året var 1980. Men jag blev inte riktigt nöjd med mitt köp. Jag hade velat kunna variera objektiv. Min kloka, kärleksfulla mor bjöd mig då mellanskillnaden som krävdes och jag hade min första systemkamera. Fotograferandet var från första stund en passion som skulle komma att fortgå till dessa dagar. Mörkrumsarbete och svartvita bilder i barytpapper, tonade i Kodak Rapid Celenium tillkom under 80-talets början parallellt med 10x15cm färgkort från fotoaffären. De första kunskaperna i sambandet mellan ASA-tal, slutartid och bländaröppning fick jag på högstadiets fritt valda arbete: "film & foto". Insikten i ljusets betydelse fick jag på en fotopromenad med fotoklubbvännen Bertil Ludvigsson som påpekade vid en diskussion inför ett motiv att det viktiga vid fotografering var alls inte ljusets kvantitet utan dess kvalitet. Jag funderade på det och kom snart att förstå ljusets enorma betydelse. I mitten av 80-talet var det diabilder; (Kodakchrome 64 ASA) som gällde och som mot slutet av decenniet kom att bli en lek med bildspel där bilderna tonades in i varandra till ljud och musik. Jag hade mina dubbla projektorer permanent placerade mitt i rummet och roade mig och mina vänner med att visa dessa bildspel direkt på den svagt rosa väggen i min lägenhet. Under nittiotalet var det ett helt annat förhållningssätt som rådde till fotograferandet. Min Canon utrustning byttes ut mot Nikon som jämte Kodak var några av min dåvarande makes sponsorer. Jag fotograferade mest dokumentärt. 1996 skedde något intressant. Då jag alltid uppfattat mig själv som blyg och känt mig mycket obekväm framför kameran, trodde jag andra kände likadant och undvek därför att tränga mig på människor med kameran. Jag hade just inlett ett projekt att måla ett antal kända ansikten i den lilla staden på Västkusten där jag bodde och började med att fotografera folk som förlagor för målningarna. Till min förvåning upptäckte jag att jag med min obekvämhet framför kameran var ett undantag snarare än en regel - det var inte svårt att fotografera avslappnade människor!
Så kom det digitala. Fick den första digitala kameran från Kodak. Långsam och otymplig var den. Det gick några turer och några år tills jag fick en digital Sony Cybershot kompaktkamera i födelsedagspresent. Den gav mig nytändning i mitt fotograferande. Något år senare investerade jag i en digital systemkamera vilken jag i omgångar kompletterat med bra, skarpa och ljusstarka objektiv. Jag har aldrig sparat på film, men att som nu kunna ta trehundra bilder i en fotosession var revolutionerande. "Jag tror att fotografera är det roligaste jag vet", sade jag till min man 2008. Han svarade: "har du kommit på det nu efter att ha hållit på i tjugofem år?"
Sommaren 2010 visade jag ett fyrtiotal svartvita porträtt av barn från vårt grannskap på utställningen "Prinsar och prinsessor i Tensta". En utställning som ledde vidare till ett utåtriktat, men fortfarande mycket lekfullt och passionerat fotograferande. Under hösten 2011 har jag arbetat fram en serie porträtt av fantastiska små flickor. Detta är fotografiska porträtt i digital fotocollageteknik där jag arbetat inte bara med ljus, kontrast och färger - utan genom att även kombinera bilder; tex en detalj från en stockholmsfasad, en ros nere från gården och en liten karlstadflicka med fantastiska ögon. Lager på lager av detaljer, eller hela bilder av olika transparens. Den digitala bearbetningen av bilderna har blivit ett arbetssätt som passar mig ypperligt. Ett arbete jag känner igen och upplever mycket likt måleriets sätt att tänka och känna... Olga Magnusson
P.S. Min bildlärare från gymnasietiden är nu ett av mina kära, uppmuntrande fans på Facebook. |
 LATIFA. 30x45 cm. Digitalt fotocollage på MDF-skiva .
|
 |
